Länk till Kvinnofridslinjen, där du kan få hjälp. Eller ring direkt på tel. 020-505050


Ninni Carlsson

Ninni Carlsson har skrivit en unik avhandling om det omgivande samhällets inverkan på individens möjlighet att bearbeta sexuella övergrepp. Viveka Enander har skrivit en Genväg till forskning som sammanfattar Ninnis avhandling. Webbredaktör Daniel Cederberg har träffat Ninni och ställt några frågor om hennes arbete.

Vad var mest överraskande för dig i det du kommit fram till?

- Det mest överraskande, och kanske mest spännande, var den historiska tidens betydelse; att bearbetning av sexuella övergrepp mot barn uppstår parallellt med bestämda politiska och sociala skeenden i tiden, att det krävs bestämda förutsättningar i samhället i stort. Ingen tidigare internationell studie har förstått bearbetning på det här sättet, och i Sverige fanns det ingen tidigare forskning alls om fenomenet bearbetning av sexuella övergrepp. Jag hade ju många års erfarenhet av möten med utsatta kvinnor när jag påbörjade mitt avhandlingsarbete. Jag kunde därför känna igen mycket av det mina intervjupersoner talade om av erfarenheter och upplevelser, även om jag inte tidigare hade studerat det på ett så djupgående sätt som jag fick möjlighet att göra i avhandlingen, eller med hjälp av sådana teorier som jag använder mig av. Men tiden och dess skeenden hade jag inte förut reflekterat över på det sättet. 

Vad är viktigast för personer inom vården att tänka på när de möter kvinnor med den här typen av utsatthet?

- Jag skulle nog säga att det inte finns några färdiga svar att ge här. Jag har undervisat för olika yrkesgrupper om sexuella övergrepp i närmare tio års tid och brukar alltid fråga hur många som gått någon tidigare utbildning eller deltagit vid någon tidigare föreläsning om sexuella övergrepp. Oavsett hur länge man jobbat i ett socialt, människovårdande eller pedagogiskt yrke brukar de flesta inte ha några förkunskaper alls. Likaså brukar de flesta säga att de inte känner någon som varit utsatt eller mött någon i jobbet. Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att vi har diskuterat detta problem i Sverige i snart 30 års tid, och att man idag vet att det är en stor grupp barn som blir utsatta. Olika studier i Sverige visar att det är någonstans mellan 7 och 29 % av flickorna, och internationellt talar man om att det är 2-5 gånger vanligare att flickor utsätts än pojkar.

Kan du se någon ytterligare dimension i framväxandet av de nya sociala medierna, t.ex. bloggar och twitter? Att ett ytterligare ökat fokus på det som betraktas som privat, kan vara en möjlighet eller ett hinder för fler avslöjanden?

- Forum på nätet där människor får utrymme att tala om sina erfarenheter tror jag kan vara mycket betydelsefulla redskap för positiva både personliga och kollektiva förändringar, men jag tror att det är väsentligt hur erfarenheter av utsatthet, och utsatta människor, porträtteras i sådana sammanhang. Jag ser en fara i förenklade människobilder, t.ex. att göra utsatta och hjälpare till ett ”dom” och ett ”vi”, där ”utsatt” blir detsamma som avvikande, svag, sjuk och hjälplös medan personer som förväntas kunna bidra med hjälp får representera ”experten”, stark, kunnig och full av resurser. Med min avhandling i åtanke sker bearbetning i jämlika och jämställda sammanhang och relationer i vardagen, där människor har ett värde för varandra, visar solidaritet för, och omsorg om varandra, och det sker ett ömsesidigt talande och lyssnade. Ett problem med bloggar och twitter är att det inte går att överblicka vilka konsekvenser det kan få att öppet gå ut med sin historia på nätet. Det går inte att själv välja vilka som läser det man skriver och risken finns att man upptäcker för sent att man blivit för blottad, och blir bemött på ett respektlöst sätt. Den risken finns också om man går ut i papperspress eller i TV, men att gå ut på nätet är också annorlunda. Nätet når fler och snabbare, andra kan ha tillgång till berättelserna under längre tid och har lättare för att manipulera dem.

Till sist, hur ser framtiden ut för dig?

- Som tidigare fortsätter jag arbeta som både lärare och forskare vid institutionen för socialt arbete i Göteborg. Jag jobbar just nu på uppdrag från Kommunstyrelsen med en utvärdering av stöd till brottsutsatta i Göteborg, tillsammans med en grupp andra forskare från socialt arbete och sociologen. Den här studien är spännande för att vi ska jämföra erfarenheter och förståelser som finns hos olika aktörer; verksamheter som erbjuder stöd och människor som själva varit utsatta för brott av olika slag. Vi har just släppt två delrapporter som går att få tag på via vår projektkoordinator på Social Resursförvaltning, Ann Hanbert. Projektet håller på fram till nästa sommar. Sedan har jag en lång lista med forskningsidéer. Vad det blir nästa höst återstår att se!

Text: Daniel Cederberg

Genväg till forskning nr 2


Utskriftsversion Utskriftsversion

uiqt|wB&livqmt5kmlmzjmzoH%vozmoqwv5{mlivqmt5kmlmzjmzoH%vozmoqwv5{m