Länk till Kvinnofridslinjen, där du kan få hjälp. Eller ring direkt på tel. 020-505050

Från kvinnovåld till våld i nära relationer

På 30 år har det hänt mycket och begreppet som beskriver våldet inom hemmets fyra väggar har förändrats och vidgats. Från att kvinnorörelsen på 1970-talet lyfte frågan om kvinnomisshandel talar vi idag om våld i nära relationer.

– På 1970-talet var det fortfarande för obehagligt att säga vad det egentligen handlade om: mäns våld mot kvinnor inom äktenskapet. Så då fick vi alla de här avarterna som kvinnovåld, lägenhetsbråk och liknande, säger Katarina Björkgren, som är utbildningsansvarig på Dialoga relationsvåldscentrum. Hon understryker att det var först med kvinnofridsreformen 1998 som våldet verkligen definierades och man på allvar började prata om mäns våld mot kvinnor. I dag har begreppet återigen vidgats till att
allt oftare benämnas våld i nära relationer.

– Det säger något om samhällets utveckling. Först måste man peka ut något, för att sedan kunna gå till ett mer allmängiltigt uttryck. För våld i nära relationer är ju mer än det våld som riktas från män till kvinnor, fortsätter hon.

I dag innefattar begreppet allt våld som sker i den nära relationen, det vill säga mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män, våld i samkönade relationer, direkt våld mot barn, barns upplevda våld, våld mot föräldrar och mellan syskon och hedersrelaterat
våld. Och våldet kan vara fysiskt, sexuellt, psykiskt men också materiellt.

– Kopplingen är att våldet utövas i en relation där man också har ett beroende och en lojalitet till den som slår eller hotar. Och då blir också effekterna av våldet helt annorlunda. Vid sexualbrott har det till exempel visat sig att rehabiliteringen blir mer komplicerad om man utsatts av en närstående än av en okänd, säger Göran Lindén som är projektledare på Dialoga.

Båda tycker att ett av dagens minst sedda områden när det gäller relationsvåld, är det våld som sker i samkönade relationer. Orsaken till det stavas fördomar – fördomar om att kvinnor inte slår kvinnor och fördomar om att män inte kan bli utsatta.
Detta understryks också i rapporten Våldsamt lika och olika från 2006, som visar att homo-, bi- och transsexuella som har våldsamma partners inte söker hjälp i samma utsträckning som heterosexuella, eftersom de upplever att de får ett dåligt bemötande av myndigheter och organisationer.

Ett annat nedtystat område som Göran Lindén vill lyfta fram är det våld som sker mellan äldre personer.

– Kvinnor som föddes på 1920- och 1930-talet har tränats i att stå ut med saker och ting och de lyfter inte gärna den här problematiken. Personer som jobbar med äldre berättar också för oss att det är svårt att komma in på de här frågorna utan att de
ska upplevas som kränkande.
– Ja, för den äldre generationen är ju fostrad under en annan lagstiftning där våldtäkt inom äktenskapet inte var ett brott. Vi är alla barn av vår tid och det är viktigt att
man tänker på det när man tar upp den här frågan, säger Katarina Björkgren.

Varför är våld i nära relationer fortfarande så svårt att prata om?

– Det är på något sätt privatlivets helgd. Har man en kompis som utsätts för grovt våld så reagerar man ju, men anar man bara något diffust så lägger man sig inte i, säger Göran Lindén.

Hur får man folk att lägga sig i då?

– Det handlar om våra egna attityder och civilkurage. Det gäller att ta ställning långt innan någon i ens närhet blir drabbad. Första steget kan vara att inte skratta när man hör ett sexistiskt skämt på jobbet, säger Katarina Björkgren.

Vilka är de största utmaningarna de närmaste åren?

– Det står ju inskrivet i lagen att kommunerna ska stötta och skydda både de som utsätts och de som använder våld, så det är viktigt att de förstår vilket ansvar de har, säger Göran Lindén.

– Och att vi bygger verksamheter för alla, både för de som drabbas och utsätter, oavsett kön, fortsätter Katarina Björkgren. Sen måste vi göra ämnet obligatoriskt i de grundläggande utbildningarna för sjukvårdspersonal, jurister och socionomer som möter de här människorna. Våld i nära relationer är vårt största folkhälsoproblem.


Utskriftsversion Utskriftsversion

uiqt|wB&tqvi5t}vls%vq{|H{wkqitzm{}z{5ow|mjwzo5{mtqvi5t}vls%vq{|H{wkqitzm{}z{5ow|mjwzo5{m