”Det stora är att inte vara ensam”

Kuddarna ligger på golvet, närvarolistan är framme liksom kritorna. Nu fattas bara barnen. I dag är det värderingsövning och samtal om känslor som gäller. 
– Jag tycker att barngrupperna är veckans höjdpunkt. Det blir så mycket energi och kreativitet i rummet, säger Lena Hogander, en av de två barnsamordnarna på Utväg barn.

De brukar börja med att sitta i en ring på golvet och fylla i en närvarolista. Totalt är det fem barn mellan åtta och elva år som träffas i barngruppen 12 gånger. Alla har på olika sätt upplevt våld, det vill säga själva blivit utsatta eller sett eller hört någon
i familjen bli hotad eller slagen. Vissa barn blir paralyserade, andra går in i dataspelets värld och några väljer att själva ingripa.

– Men många barn känner ju också av när något är på gång och försöker avleda innan det sker. Men det gör ju att de aldrig kan slappna av när de är hemma. De är hela tiden på spänn, lyssnar och tar ett stort ansvar för våldet, säger kollegan
Birgit Andrén. Men alla reagerar olika på våld och därför passar behandlingsformerna olika bra. För många är det enskilda samtalet bäst, men för de som är motiverade, trygga och mår tillräckligt bra för att orka lyssna, lämpar sig gruppverksamheten
väl.

– Det stora är att inte vara ensam. Man har haft en familjehemlighet, men här får man dela den med andra, säger Lena Hogander.
– För blir man bärande på en så stor hemlighet hela livet, har man svårt att komma andra människor nära, eftersom man måste dölja något hela tiden, fortsätter Birgit.

För att komma vidare är det också viktigt att förstå vad som är bråk och vad som är våld. Många barn som kommer till Utväg barn i dag vet inte skillnaden och har svårt att bråka. Därför pratar man mycket om det i gruppen. Bråk kan ju vara något positivt där man når en lösning på ett bra sätt, medan våld skapar rädsla och passivitet. I barngruppen pratar man inte bara om våld, utan man ritar, spelar rollspel, gör charader och värderingsövningar.

– Och så avslutar vi alltid med att stå i en ring och hålla varandra i händerna och säga: ”Jag är bra nog, våldet är aldrig mitt fel”. Det känns så gott. Det delar vi på något sätt, säger Birgit Andrén.

Text och foto: Nina Frogneborn