Bemötande

Barn

I mötet med barnet är oftast bemötandet och omhändertaget avgörande för barnets upplevelse och förmåga att berätta om eventuell utsatthet. Tänk på att möta barnets förälder med respekt och värdighet. När barnet ser och känner att medföljande förälder bemöts respektfullt är detta oftast en positiv inledning och möjlighet till en förtroendefull relation till barnet.

De små barnen är utlämnade och beroende av vårdnadshavarens agerande och berättelser. Vid misstänkt omsorgssvikt är det viktigt att informera föräldern om sin oro.

Vid mötet med något äldre barn som visar tecken på försummelse är det viktigt att även barnen tillsammans med föräldern får information om personalens oro. Var noga med att prata till barnen, lyssna och ställ följdfrågor, berätta att du träffar många barn som upplever liknande utsatthet.

I mötet med tonåringar vid misstanke om försummelse, våld och övergrepp är det viktigt att få samtala med tonåringen enskilt. Om tonåringen kommer tillsammans med en förälder informera om att ni har dessa rutiner och att ni önskar prata och undersöka tonåringen enskilt. Informera alltid tonåringen först vid en anmälan till socialtjänsten eller polisen.

Vid misstanke om att ett barn eller ungdom varit utsatt för våld eller sexuella övergrepp kontaktar du omgående socialtjänsten. I dessa fall då förälder/föräldrar är misstänkta förövare informeras inte de om din anmälan. Om du är osäker, rådgör med socialtjänst eller polis om det är lämpligt att informera barnet eller vårdnadshavare om din anmälan.

Vuxna

De flesta kvinnor är positiva till att hälso- och sjukvårdspersonal tar upp frågor om våld (STENSON, NCK, Wendt m fl). Hälso- och sjukvårdens bemötande har stor betydelse för om kvinnan vill berätta om sin utsatta situation. De flesta studier som undersökt detta handlar om våld mot kvinnor i nära relationer men det finns även relationer där män blir utsatta.

Det underlättar för den som utsatts för våld att berätta, om hon/han känner att personalen är öppen, empatisk och lyhörd, liksom att de får tid att själva berätta och att personalen bekräftar berättelsen. Det upplevs också positivt om personalen gör en riskbedömning och att man informerar om rättigheter och lagar samt förmedlar kontakt med socialtjänsten eller annan hjälpinstans. Om personalen ifrågasätter berättelsen eller våldets allvarlighetsgrad blir det i stället ett hinder att berätta. Personalen skall inte heller kräva att det vidtas åtgärder omedelbart (undantag: om det finns hemmavarande barn eller vid risk för patientens liv).

Vårdpersonal bör se samtalet som ett tillfälle att öka patientens medvetande om vad hon/han utsätts för, hur det påverkar patientens hälsa och välmående och att våld inte är acceptabelt. Genom att stärka och vägleda patienten kan vårdpersonal ha en avgörande roll för den utsattes framtida hälsa/återhämtning. Det är viktigt att se våldets komplexitet och att det kan vara en långsiktig process att ta sig ur en destruktiv relation.

Ett enskilt möte mellan patient och vårdgivare är en förutsättning för att kunna ställa frågor om utsatthet och få ett sanningsenligt svar. Det är vanligt att vården misstolkar följeslagaren som en vän och inte en partner i t ex samkönade relationer och inte ser till att den som är våldsutsatt är i enrum när känsliga frågor ställs. Tänk på att alltid använda auktoriserad tolk och inte låta anhöriga tolka. Telefontolk kan vara ett alternativ.

Tänk på att 
  • Grundläggande i kontakten med kvinnan är att hon själv skall avgöra när och vilka steg hon vill ta för att förändra sin livssituation.
  • Försök att förstå kvinnans ambivalens - bindningen till mannen är ofta mycket stark
  • Ställ alltid frågor om våld i enrum
  • Ta alltid en utförlig anamnes
  • Gör patienten uppmärksam på sambandet mellan våld och ohälsa
  • Fråga alltid om det finns hemmavarande barn
  • Använd auktoriserad tolk - låt aldrig en anhörig tolka!
Senast uppdaterad: 2018-05-17 11:34